Föreningen

KFV:s verksamhetsområde är rehabilitering av fåglar och vilt.

KFV är en ideell förening som grundades i Kristianstad 1979 som första hjälporganisation av sitt slag i Sverige. Idag finns det ett riksförbund med lokalföreningar eller grupper i nästan alla kustkommuner samt på Öland, Gotland och även i flera kommuner i inlandet.

KFV Skåne sydväst är lokalföreningen i Vellinge och Trelleborgs kommuner.

KFV Skåne sydväst bildades 1983 som andra lokalförening efter KFV Kristianstad-Bromölla.

Föreningens syfte är:
Ge akut hjälp till skadade och sjuka vilda djur med avsikt att återge djuren sin frihet, om möjligt på den plats där de upphittats.
De omhändertagna djuren vårdas under sakkunnig ledning i för ändamålet specialbyggda hägn.

Arbeta ideellt:
Om du vill och har möjlighet att hjälpa till med rehabilitering av omhändertagna djur kontakta oss på telefon eller skicka ett mail. 
Mailadress till KFV är info@kfv-sydvast.se

Bidrag till djuren:
Om du vill ge ett bidrag till oss för rehabilitering av omhändertagna djur tar vi tacksamt emot gåvor till något av:
Bankgiro: 5277-0989
Swish: 1234983912
Märk betalningen med : KFV gåva

Arv respektive testamente:
Om du väljer att donera via ditt testamente så är det viktigt att det framgår att arvet ska gå till KFV Skåne Sydväst. Tänk också på att det alltid är bra att ha med föreningens organisationsnummer: 847000-8684

Föreningens historia

Lunch på SkNF:s årsmöte var starten.

Under lunchen vid Skånes Naturvårdsförbunds årsmöte i Snogeholm den 19 maj 1979 berättade Sture Jönsson för Kenth O Ljungberg – båda styrelseledamöter av Kristianstads Naturskyddsförening – om sina planer på en organisation, som skulle ta hand om oljeskadade fåglar. Sture hade redan under några år försökt intressera olika föreningar för detta, men det ansågs allmänt, att en oljeskadad fågel, som man tvättat, förlorat fjäderfettet och att den inte skulle kunna släppas förrän fjädrarna återfettats. Det skulle ta tid och var inte lönt. Det var bättre att avliva.

Detta första möte resulterade i att Helge Carlsson, Jan Danielsson, Nils Gabrielsson, Sture Jönsson, länsjaktvårdskonsulenten Göte Lidén, Kenth O Ljungberg, Gösta Peper och Åke Svensson – alla från Nordöstra Skåne – samlades i Kristianstads parkförvaltnings kontor i Viby den 25 oktober 1979. De var säkert ingen av dem, som anade vad de startat.

Tvättning av oljeskadade fåglar ger resultat.

Redan på i början på 60-talet hade man i USA provat på att tvätta fåglar efter oljeutsläpp. Det hade visat sig att en del fåglar kunde räddas. I dag skulle man kanske säga att resultaten var lovande, men inte mer. Sven Mathiasson med medhjälpare hade dock i samband med ett olje- utsläpp utanför Göteborg 1967 fångat in 152 knölsvanar, av vilka 132kunde räddas. Detta visade att det gick mycket bra att rehabilitera simfåglar även om det tog tid (Vår Fågelvärld, Supplementum 11, 1986). Den kunskapen blev tyvärr inte allmän.

KFV bildas.

Vid mötet i Viby bildades en kommitté, som kallade sig Katastrofhjälp – Fåglar och Vilt – KFV. Syftet var att:

1. Rehabilitera skadade fåglar och vilt.

2. Tvätta och rehabilitera oljeskadade fåglar.

3. Vintermata fåglar.

4. Bedriva viltvårdsarbete.

Sture blev ordförande i kommittén – en mycket drivande ordförande, som byggde upp en organisation, där kusten delades in i sektorer. En uppsamlingsplats för oljade fåglar skulle finnas i varje sektor med tydlig vägbeskrivning till denna. Till detta kom något senare också en kustvaktsorganisation med tre vakter per sektor, vars uppgifter var att kontrollera sitt kustavsnitt / sektor med avseende på olja och skadade fåglar. Det skulle också finnas ornitologgrupper med tillhörande jägare, som beslutade vilka fåglar, som skulle insamlas och vilka som skulle avlivas.

Den praktiska verksamheten byggs upp.

Redan från början var samarbetet med Kristianstad kommun och Räddningstjänsten mycket gott, vilket resulterade i att man redan 1980 fick tillgång till slangtvätten på Kristianstad brandstation för fågeltvätt. Man producerade också tillsammans med naturfilmaren Mikael Kristerssonen en film – Olja på vågorna – och satte också igång att prova olika sorters tvätt- och diskmedel. Bäst var Teepol GD 53.

Det är inte fettet, som gör det.

Vid studier av fjädrar före, under och efter tvätt och av oljade fjädrar, fann man att fettet på fjädrarna var av underordnad betydelse. Det var istället fjäderfanen och dessas hakar, som bildade ett nätverk i vilket hålen var så små, att  vattendroppar ej kunde tränga igenom utifrån, men väl vattenånga ta sig ut inifrån – naturens egen Gore-Tex. Fettet i fjäderdräkten kom från gumpkörteln och var bärare av det fettlösliga provitamin D, som utsmetat över fjäderdräkten utsätts för solljus och ombildas till D-vitamin, som fågeln tar upp vid putsningen.

Film och utställning sprider budskapet.

Filmen kom att bli en del av budskapet om att hopp finns för oljeskadade fåglar. Den andra delen var en vandringsutställning, som producerades i samarbete med Kristianstads Läns Museum 1982, som under de följande åren kom att visas i de flesta kustkommunerna i Sverige, men också i många inlandskommuner. Omkring 300.000 personer kom att se den. Hösten 1983 togs den till Stationshuset i Falsterbo (Falsterbo Konsthall) av Falsterbonäsets Naturvårdsförening. Föreningen inbjöd i samband med utställningen andra föreningar och myndigheter samt intresserade till ett möte i akt och mening att starta en KFV- kommitté. Så blev också fallet och den kom att omfatta Vellinge och Trelleborgs kommuner. Namnet blev KFV sydväst, senare ändrat till KFV Skåne sydväst, när antalet KFV-grupper i landet ökade som följd av utställningen och filmen. Fortfarande bildas nya grupper alla med den outtröttlige nu 88-årige Sture Jönsson som inspiratör och pådrivare.

Kursverksamheten ökar kunskaperna.

För att ytterligare förstärka rörelsen anordnades den första kursen i november 1985 i Båstad med Sture själv, Gösta Peper, KFV Kristianstads veterinär Lena Martinsen och Alvar Hjalmarsson, Båstad som föreläsare.

Den andra nationella kursen 1986, förlades till Landstingets sessionssal i Kristianstad  med deltagare från bl a Norge och Danmark och många veterinärer bland kursdeltagarna. Kursen var mycket trevlig och inspirerande och Kristianstad kommun bjöd på en god middag. Av de ca 100 närvarande var ca 90% veterinärer. Vi rehabiliterare, som var där uppfattade inte att vi var i sådan minoritet. Sedan dess har två rena tvättkurser hållits och ytterligare 12 rehabiliteringskurser samt två blandade kurser hållits. Från 1991 har de flesta kurser varit förlagda till Gläntan, som är kursanordnande KFV Kristianstad – Bromöllas rehabiliteringsanläggning på Ryssberget. Under 1990-talet har också KFV-ÖHBF i Härjedalen varit kursanordnare för tre kurser och Fågelcentralen i Kungälv en kurs 2002.

Fram till 1998 var antalet kursdeltagare stort, men sedan dess har deltagarantalet begränsats till 10 för att alla skall kunna få yttra sig och deltaga i de praktiska momenten. Det har vid utvärderingarna visat sig vara ett klokt beslut. Idag registreras kursdeltagarnas namn hos Naturvårdsverket, vilket innebär att de så småningom kan godkännas som rehabiliterare av myndigheten. I kurserna från 90-talet och framåt har myndighetsmedverkan varit synnerligen uppskattad. Främst är det Naturvårdsverket och Rikspolisstyrelsen som varit med.

Kurserna omfattar etik, juridik, fångst, transport, förstahjälpen för skadade vilda djur, medicinering, utfordring, bandagering, burhållning och hjälp åt övergivna djurungar. I det senare sammanhanget har också en kampanj sedan fyra år bedrivits mot kidnappning av vilda djurs ungar. Kampanjen har praktiskt stöttats av Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund, Kolmårdens Djurpark, Arla och dagspressen. Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund har även stöttat kursverksamheten liksom den fond som bildades som gåva till Sture Jönsson i samband med hans 80-årsdag.

Förutom kurser för veterinärer och blivande rehabiliterare har också en kurs för djurskyddsinspektörer hållits 2001 och ett antal informationer för olika myndigheter och Djurparksföreningen hållits. Denna del av verksamheten hoppas förbundet att skall utökas.

KFV och Jordbruksverket mot dålig rehabilitering.

Efter de uppmärksammade TV-programmen 2001 om Djurens Ö, där en lång rad felaktigheter såväl juridiska, medicinska som djurskyddsmässiga visades, fick KFV en positiv kontakt med Jordbruksverket. Denna hoppas vi skall leda till en officiellt godkänd kursplan och utbildning av rehabiliterare. Vi vill inte i TV se vilda djur, som det gullas med. Det finns djur som avlats fram för att tillfredställa våra behov att få klappa och krama. Sådana är våra sällskapsdjur, som i många fall t o m tycker om behandlingen. Att få se en räv fångad i strid med jaktlagens bestämmelser och sedan utsättas för en tvätt mot rävskabb och därefter släppas tillbaka till naturen och det skabbemängda grytet är att betrakta som rent djurplågeri och medicinskt hyckleri. Sådant måste motverkas med utbildning.

Nätverket blir ett förbund.

Även i andra sammanhang fann de lokala KFV-organisationerna och rehabiliterarna i det av Sture Jönsson och KFV Kristianstad-Bromölla sammanhållna nätverket avarter av rehabilitering. För att motverka sådana och att samordna insatser och utbildning bildade Sture Jönsson, Kenth O Ljungberg och Jan-Åke Hillarp, Skanör en arbetsgrupp för att förbereda bildandet av ett riksförbund. Snart tillkom också veterinären Kalle Hammarberg, Hudiksvall  och 1997 kunde en interimsstyrelse bestående av Sture Jönsson, som självklar ordförande och kassör; Kalle Hammarberg, som vice ordförande; Camilla Carlsson, Kristianstad, som protokollsekreterare och Laila Boström, Boden och Jan-Åke Hillarp som ledamöter. Interimsstyrelsens första uppgift var att skriva stadgar för riksförbundet, som skulle bära KFV:s namn. Portalparagraferna i stadgarna kom att vara de s k etiska reglerna, som kortfattat kan uttryckas:

1. Organisationer och personer inom förbundet skall samarbeta.
2. Djur som rehabiliterats skall återföras till ett fritt liv i naturen.
3. De som inte kan återföras till ett liv i frihet skall avlivas såvida de inte kan ingå i något nationellt räddningsprogram för hotade arter.
4. KFV:s Riksförbund tar avstånd från åtgärder, som är olagliga eller oetiska och från organisationer som har ett sådant arbetssätt.

Den 18 december 1997 bildades officiellt KFV:s Riksförbund, stadgarna godkändes av medlemmarna och interimsstyrelsen valdes till styrelse fram till årsmötet den 18 april 1998. I sitt emblem har riksförbundet en alfågel.

Föreningarna strömmar till och verksamheten blir internationaliserad.

Till det första mötet hade främst de skånska KFV-grupperna samlats, men sammanlagt var redan 10 föreningar och några enskilda rehabiliterare anslutna. Vi årsmötet 2002 hade 21 föreningar och 20 personlig medlemmar anslutits. Personliga medlemmar äger ingen rösträtt i förbundet.

Under samma tid ökade också kontakterna med utlandet. Redan under slutet av 1980-talet hade kontakter tagits med Nederländerna utöver dem som skett i samband med fortbildningarna. Så var Jan-Åke Hillarp och praktiserade på sälsjukhuset i Pieterburen liksom senare två av hans unga medhjälpare. Kostnaderna för detta bestreds av Malmö Djurskyddsförening och Skånes Djurskyddsförbund. De två ungdomarna praktiserade f ö också vid veterinärkliniken på Kolmårdens Djurpark.

Oljeskadorna på fåglar, som var orsaken till att KFV bildades, blev också orsaken till att KFV:s Riksförbund fick en plats i styrelsen för Sea Alarm Foundation. Detta är en stiftelse som bildades 1998 med syftet att bygga upp ett nätverk av rehabiliterare av marina däggdjur, fåglar och kräldjur i Europa för samordning av insatserna efter ett oljeutsläpp. Nätverket Sea Alarm hittills haft två möten i Nederländerna – det första i Pieterburen och det andra i Haag. Eftersom oljebolagen, befraktarna och deras oljeskyddsförbund önskar en professionell behandling av oljeskadat vilt så stöttar de på olika sätt verksamheten.

Framtiden.

Det ökande trycket mot naturen i Europa har resulterat i att många nationella, men även lokala, organisationer bildats för att ta hand om djur som skadats av människans framfart. Samarbetet mellan dessa organisationer växer nu fram inte bara för marina arter. Vi ser en framtid för KFV i Sverige med bättre utbildade rehabiliterare än dagens, ökade internationella kontakter och bättre anläggningar. Problemet är ekonomin. Idag stöttas flera föreningar med mindre belopp av kommunerna, trots att ansvaret egentligen är deras. Man anser fortfarande i vårt land att skadade djur hjälps bäst genom att avlivas. Detta är också metoden för att lösa konflikter mellan människor och vilda djur. I ett mera tätbefolkat Europa måste man finna andra lösningar. KFV har redan sådana och står berett att utöka och förbättra dem inför framtiden.              

KFV Skåne sydväst.

Den 7 september 1983 samlades inbjudna till visning av filmen Olja på vågorna och av utställningen med samma namn på Falsterbo Konsthall. Filmen hade spelats in i Kristianstad av Mikael Kristersson något år tidigare och utställningen var producerad av KFV (Katastrofhjälp Fåglar och Vilt) och Kristianstads Länsmuseum. Utställningen hade pågått sedan den 12.8. och detta var sista dagen.

Inbjudan hade utgått från FNF (Falsterbonäsets Naturvårdsförening), som hade tagit vandringsutställningen till Vellinge kommun. Ett 50-tal personer från andra föreningar, bl a grannföreningen Trelleborgs Biologiska Förening,och myndigheter samt medlemmar i FNF . Utställningen och filmen visade att det går att rehabilitera oljeskadade fåglar. En representant för KFV fanns på plats och berättade om KFV-upplägget i Kristianstad. Mötet resulterade i att man beslutade att bilda en KFV-grupp i Vellinge och Trelleborgs kommuner med Åke Jönsson (FNF) som sammankallande.

Åke och de intresserade som ställt upp igångsatte en febril aktivitet och redan den 9 november konstituerades kommittén för KFV sydväst. Medlemmar i denna blev:

Åke Jönsson (FNF) ordförande

Sigun Grönlund (Friluftsfrämjandet i Trelleborg) sekreterare

Roland Tarler (Trelleborgs Biologiska Förening) kassör

Bengt Gabrielsson veterinär

Arne Schmitz (Föreningen till skyddande av Måkläppens Fogelfauna) PR-man

Lars Erlandsson (Falsterbonäsets Naturvårdande Ungdomsförening) materialförvaltare

Sive Gullstrand (Vellinge kommun)

Anna-Lisa Hytte (FNF)

Bo Högström (Skanör-Falsterbo Viltvårdsförening)

Erik Nordström (Trelleborgs Biologiska Förening)

och utanför kommittén

Börje Gunnarsson (Skånes Ornitologiska Förening) rehabiliterare

Jan-Åke Hillarp (FNF) rehabiliterare

Närvarande vid mötet var KFV:s grundare Sture Jönsson och Kenth Ljungberg, som startat organisationen i Kristianstad 1979. Trelleborgs Biologiska Förening skänkte 200 kr till mat och medicin till djuren i Trelleborg och FNF överlämnade en grundplåt på 1000 kr till KFV:s verksamhet.

Redan 1984 började kommittén förbereda för byggandet av två voljärer – en Trelleborg och en i Skanör. Ett samarbete med Fågeljouren, Skånes Ornitologiska Förenings (SkOF) nystartade räddningsorganisation för fåglar inleddes också. Fågeljouren kom efter en del år att helt uppgå i KFV till dess att under 1990-talet SkOF startade Fågelskydd Spillepeng i Malmö efter mönster från KFV Skåne sydväst, som namnet då blivit ändrat till. Man erhöll också tillstånd för de två rehabiliterarna att ta hand om statens vilt. Man sökte ekonomiska stöd från olika håll bl a bidrog båda kommunerna och Lions Club. Med hjälp av pengarna införskaffades materiel att användas vid oljeskador. Lokaler för tvätt inventerades och samarbetet med Räddningstjänsten utvecklades. Man började organisera grupper för insamling, transport och tvättning. Skadade fåglar hade redan tidigare mottagits Jan-Åkes och Börjes hem i mindre antal och släppts när de blivit friska. Tyvärr fördes ingen dagbok över dem.

Detta började först 1985, då 49 fåglar och 7 däggdjur togs omhand och sammanlagt 20 kunde släppas efter rehabilitering i Skanör. Bara i den anläggningen har nära 2000 djur behandlats varav ca 700 kunnat släppas. Värsta året var 1995, då över 300 djur behandlades. En stor del av dessa var oljeskadade.

Redan i början av 80-talet kom KFV sydväst att få hjälpa djur i knipa från fåglar som kommit in i hus till grävlingar som inte kunde ta sig ut liksom svältande fåglar under de hårda vintrarna i mitten av årtiondet. Utfodring av sjöfågel skedde i både Skanör, Falsterbokanalen och utanför Dalköpingeåns mynning. Både i Trelleborg och Skanör utfodrades rovfåglar. De omhändertagna skadade djuren rehabiliterades i Börje Gunnarssons och Jan-Åke Hillarps trädgårdar, som dock aldrig återhämtade sig under sommaren efter en vinter med 5 – 6 svanar. Verksamheten fordrade egen mark, vilket ordnades genom att lantbrukare Bo Kralmark upplät delar av sin gård i Ståstorp 1985. Styrelsen sökte också tillstånd att få bygga en anläggning vid Stall Hovbacken i Skanör, men denna stoppades pga risken för salmonellasmitta hos tamboskapen på gården. Detta trots att byggnadstillståndet redan var klart och att professor Karl Borg vid Statens Veterinärmedicinska Anstalt ansåg att riskerna för smitta var större från de fåglar som redan fanns friflygande i området. Den första informationsfoldern utkom också 1985.

Arbetet med att förbereda sig inför ett framtida oljeutsläpp hade 1986 avancerat till att man organiserat mer än 80 personer som insamlare, transportörer, skötare, tvättare, samordnare och jägare. Den första övningen hölls också med denna organisation. Vid ett mindre oljeutsläpp skadades 10 knölsvanar, av vilka 8 kunde rehabiliteras till frihet. I slutet på året fick KFV sydväst rätt att bygga en rehabiliteringsanläggning nära reningsverket i Skanör. Centret bygdes under november 1987 och stod färdigt för invigning den 12 mars 1988 under medverkan från kommunalrådet Göran Holm och länsstyrelsens Stig Lennart Sjöberg. Kostnaderna för byggandet har AMS stått för medan Vellinge kommun donerat marken och  Länsstyrelsen och Skogsvårdsstyrelsen bidrog med materialet. Kommunen stod också för indragning av el.

1988 var också året för den stora säldöden och flera vuxna sälar fick avlivas efter omfattande lungskador som följdsjukdom till sälvaplsjukan – PDV. Vi fick också in den första knubbsälskuten. Den led av PDV och var mycket eländig efter att inte fått di under 5 dagar, då modern dött i sjukdomen. Till en början såg allt ut att gå bra. Bredspektrum antibiotika hade satts in och kuten ökade sin vikt från omkring 5 till 12 kg. Efter 14 dagar på antibiotika avbröts denna behandling och lunginflammationen återkom och gick nu inte att hejda. Kuten dog efter 20 dagar. Detta misslyckande resulterade i att Jan-Åke Hillarp åkte till sälsjukhuset i Pieterburen, Nederländerna 1990 för att lära. Resan bekostades av Skånes Djurskyddsförbund.

Några år senare fick även hans elever Janina Knudsen och Mikael Ovegård också chansen att fortbilda sig på sälområdet. KFV Skåne sydväst, som kommittén nu blev kallad, när allt fler KFV-grupper bildades i Sverige, har sedan förutom flera knubbsälar också rehabiliterat både grå och knubbsäl, vilket syns på gruppens loggo. 1990 går också KFV och Fågeljouren ihop.

Både Janina och Mikael har också lärt sig uppfödning av hjortvilt under veterinär Bengt Röken i Kolmårdens Djurpark. KFV Kristianstad – Bromölla har varje år sedan 1986 arrangerat kurser för rehabiliterare där sedan början på 90-talet gruppens rehabiliterare fungerat som en av föreläsarna. Även internt inom KFV Skåne sydväst har utbildningar i första hjälpen av skadat vilt hållits nästan årligen sedan 1992. Framtidens rehabiliterare skall ha en bättre utbildning än dagens. Dessutom har en mångårig kampanj i KFV:s regi och i samarbete med Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund bedrivits mot kidnappning av djurungar. Att ta in vilda djurs ungar under hänvisning till att de är övergivna av sina föräldrar är tyvärr alltför vanligt.

Nya aktörer dök inom rehabiliteringen upp under 1990-talet. Värst var kanske Penbro Foundation, som med Ystad som centrum sysslade med omhändertagande av skadat vilt, äldre asiatisk kunskap, tae-kwon-do och dessutom utbildade svenska undgomar i handhavandet av avsågade hagelgevär. Detta var en ruskig organisation, som tack och lov kunde stoppas efter ett par års uppföljning av polisen, tullen, skatteverket, KFV och djursjukhusen. Organisationen försvann spårlöst praktiskt taget på en natt. Detta gav upphov till en strävan att organisera KFV-verksamheten, som hittills fungerat som ett nätverk med Sture Jönsson som spindeln i dess centrum. Arbetet med KFV:s omorganisation hade kommit så långt att KFV Skåne sydväst ombildades från kommitté till förening 1997. Kommitténs ordförande, Liselotte Carlsten, hade efterträtt Sigun Grönlund 1996 och kom nu att bli föreningens första ordförande. Sigun hade 1993 efterträtt Åke Jönsson efter hans 10 år på ordförandeposten. Sedan dess har Janina Knudsen varit ordförande och efterträtts av nuvarande Ninet Dessner. Även på det nationella planet organiserades ett KFV:s Riksförbund, vilket grundades 1995 som en interimsstyrelse med Sture Jönsson och Kenth Ljungberg (KFV Kristianstad – Bromölla), Jan-Åke Hillarp (KFV Skåne sydväst) och veterinären Karl-Erik Hammarberg. 1997 bildades riksförbundet, som såsom medlemmar främst hade de sedan länge samarbetande skånska KFV –avdelningarna.

Olja hade fram till 1995 varit ett av KFV Skåne sydvästs mindre problem, men i januari började oljeskadade fåglar dyka upp i större antal. Då endast enstaka fåglar hade påträffats oljade under 1980-talet hade den organisation som byggts upp i början förfallit, vilket gjorde att 90-talets oljeutsläpp blev mycket betungande för organisationen. På 2000-talet har oljearbetet efter Fuu Shan Hai-olyckan 2003 samordnats i Skåne. Ninet Dessner leder detta arbete som KFV Skånes ordförande. KFV Skåne är den regionala organisationen för de 10 anläggningar som finns i Skåne. För oljearbetet fick KFV Skåne sydväst 2006 Vellinge kommuns miljöpris. Detta har tidigare gått till Jan-Åke Hillarp som rehabiliterare och Lise-lotte Carlstén som ordförande. Andra priser som gått till KFV Skåne sydväst och dess medarbetare för arbetet med och för vilda djur är Lions Club Räng lejontass, Kvp Månadens skåning och Malmöhus läns landstings miljöpris.