Djurungar får av allmänheten hållas högst 48 timmar för att man skall finna någon, som får ta hand om dem. Ändå görs försök att föda upp tusentals djurungar per år, vilka oftast går en plågsam död till mötes. Djur i fångenskap skall behandlas enligt Djurskyddslagens bestämmelser. Trots det är felnäring och stress de vanligaste dödsorsakerna.
DJURUNGAR – ett djurskyddsproblem.
När jag vid föredrag frågat mina åhörare om de tagit hand om en unge av ett vilt djur, så har fler än hälften svarat ja. När det skedde var de flesta i åldrarna 5 – 15 år, som idag utgör ca en milj av Sveriges 9 milj människor. Om omfattningen är den samma som förr, blir det 50.000 djurungar per år. Siffran är skrämmande hög. Inte många överlever omvårdnaden. Att tusentals djurungar varje år ”vårdas” till döds i svenska hem är ett av de enskilt största djurskyddsproblemen i Sverige.
När känslorna löper iväg får förnuftet vika.
Det som driver människor att ta hand om ”övergivna” djurungar är viljan att värna och vårda – djupt mänskliga och viktiga egenskaper, som vi behöver mer av i samhället. Ändå blir det så fel, när känslorna sätts före förnuftet. Många ursäktar sig nog med ”att de i alla fall försökte” göra en insats. Fråga istället vem som insatsen gjordes för och vad som man kunde gjort bättre. Den kan ju inte bli sämre än när ungen dör efter att ha svultit eller stressats ihjäl av klappande och tittande barn.
Man pussar inte vilda djur.
För alla samhälleliga aktiviteter, där djur är inblandade, har vi en lagstiftning. Anmälningar mot människor, som misskött sina tamdjur är vanliga. De får sitt straff under våra applåder. När folk blir straffade för brott mot bestämmelserna mot att hålla vilda djur och att kidnappa deras ungar, så blir applåderna mycket glesa. Ja, i många fall samlar man istället in pengar till dem och gör dem till hjältar. Är verkligen vilda djur så mycket mindre värda? Det förekommer i TV t o m att man pussar ungar av vilda djur. Det är inte näpet! Det är rent djurplågeri att stressa ett vilt djur med hotet om att bli uppäten. Vill man pussa och klappa skall man göra det med djur som under lång tid är avlade för detta – våra sällskapsdjur.
Lagen är solklar.
Är det så, att eftersom de flesta har små kunskaper om vilda djur, är den som gör fel ursäktad? Men visst är det självklart att man skall ha kunskaper om de djur man har i sin vård. Men inte ens kunskaper räcker för att få vårda vilda djur eller deras ungar. Vilda djur har en ägare, och det är jakträttsinnehavaren på marken där de påträffas. För några få arter är det dock staten. Detta gäller både levande och döda djur. Men inte ens ägaren får hålla ett vilt djur i fångenskap mer än 48 timmar utan tillstånd från Naturvårdsverket och Länsstyrelsen. För djur som hålls i fångenskap gäller djurskyddslagstiftningen. Att mata fågelungar med bröd är ett klart brott mot denna. Djurparker och viltuppfödningar har särskilda regler, men bara viltrehabiliterare får hålla vilda djur och sedan släppa ut dem.
Vilda mammor är inte sämre än mänskliga.
När en djurunge påträffas, så skall man säkert veta att ungen är övergiven, innan man gör något. Vissa djurungar har bara mamman hos sig under några korta stunder per dygn och är inte övergivna för att de är ensamma. Detta gäller t ex harar, rådjur och ugglor. Hos måsar, vadare och fjäderklädda hoppande trastungar finns föräldrarna i närheten och varnar ofta för intrång i privatlivet. Även rävvalpar kan vandra omkring i närheten av grytet liksom ekorrungar utanför boet utan att vara övergivna. Även om rävtiken påträffas död, så föds kullen upp av hennes medhjälpare och hanen. Om barnen ändå kommer hem med en unge av någon av dessa djur så sätt ut den på stället där den påträffades. Naturens mödrar är goda mödrar och tar hand om sina ungar även om någon rört dem. Det betyder inte att de kan klappas, eftersom människodoften kan leda rovdjur till dem. Hos de arter där honan ensam tar ansvar för ungarna är en död hona däremot ett tecken på att det finns övergivna ungar.
Kidnappning är ett allvarligt brott.
Det är inte onaturligare för en måsfamilj att bo i stan än för familjen Svensson. Samhället tar inte barnen från Svenssons för att ”ungarna” leker på gatan. Det är kidnappning att ta djurungar från deras föräldrar. Man kan inte kidnappa ungar, för man vill deras bästa. Skydda dem istället från katten eller hunden genom att hindra dem att jaga under den tid ungarna inte kan komma undan. Jaktlagens bestämmelser gäller för hundhållning.
Det finns fler sätt att hjälpa till.
I de fall då dåligt dunklädda eller ofjädrade småfågelungar påträffas, så kan dessa, om de är varma, återföras till boet som finns i närheten. De kan inte läggas i vilket bo som helst utan boet skall vara det rätta. För hålbyggare/holkhäckare, så kan de placeras i en annan holk med samma art och identisk storlek på ungarna. Kalla, stela ungar är inte lönt att lägga tillbaka, eftersom de kastas ut av föräldrarna, när de inte reagerar normalt. Undantag är tornseglarungar under takpannorna, som sänker kroppstemperaturen och väntar på att föräldrarna skall komma tillbaka från Mellan- eller Sydeuropa, när vädret blivit bättre. Svalbon som trillat ner ersätts med en bit mjölkförpackning, som med bomaterialet och ungarna sätts upp på platsen där det ursprungliga boet fanns. Simandsungar, t ex gräsandsällingar, accepteras bara av deras egen mamma och måste om man inte finner henne tas omhand av viltrehabiliterare. De flesta dykänder och gravand liksom rovfåglar och ugglor är däremot goda fosterföräldrar för den egna artens ungar. Rävvalpar som betraktas som övergivna skall aldrig tas in. Stödutfodring vid grytet med burkhundmat ger dem möjlighet att klara sig själva. Detsamma gäller även grävlingungar.
Prägling är ett stort problem.
Eftersom djurungar präglas på sina föräldrar, så skapar denna ett problem då de föds upp av människor. Präglingen innebär förenklat, att de uppfattar människor som deras egen art. Detta kan leda till allvarliga komplikationer som för damen i Södertälje, som blev anfallen av en råbock för flera år sedan och fick räddas av förbipasserande. Råbocken avlivades. Den var uppfödd och utsläppt av någon. Tänk om det varit ett barn som angripits. Seriösa viltrehabiliterare avlivar hjortdjurskalvar av hankön. Riskerna är för stora.
Liknande problem kan uppstå vid prägling av örnar, gäss, kråkfåglar och måsar.
Men präglingen kan inte bara ställa till problem för människor utan även för djurungen. Så var det för den knubbsälskut, som mer än en gång var nära döden, eftersom dess kontaktsökande riktat mot människor uppfattades som en sjuklig störning. Som jag idag minns lyckades jag rädda den vid minst fyra tillfällen från avlivning och ett tillfälle från att hamna i en djurpark. När den blev könsmogen vid tre års ålder slutade den att under somrarna ligga på badstränder bland människor.
Ta ansvar.
Vilda djurs ungar är i de flesta fall svåra att föda upp och ändå svårare att anpassa för ett vilt liv, så ta alltid kontakt med KFV:s Riksförbund innan Du beslutar Dig för att ta in en djurunge (närmaste viltrehabiliterare finns på hemsidan www.kfv-riks.se eller kan nås genom polisen eller Naturvårdsverket).
TÄNK PÅ ATT
- Djurungar inte skall betraktas som övergivna utom när modern påträffats död.
- Misstänks en fågelunge eller fågelkull vara övergiven skall den övervakas dolt på mycket långt håll och under många timmar för att konstatera att den inte matas. Har Du inte tid att övervaka den, så är den inte övergiven.
- De 48 timmar, som Du har på Dig att finna en rehabiliterare kan bli förödande för ungen, om Du inte har kunskap om hur den skall skötas.
- Det är tjuvjakt att kidnappa djurungar.
- Föräldrarna är bäst på att föda upp sina ungar.
- Ta alltid kontakt med någon, som kan arten innan Du tar in en unge, som Du tror är övergiven.
- Fler djurungar dör varje år på grund av missriktad djurvänlighet än av att folk låtit bli att ingripa.
- Tron att djurungar, som rörts av människor, inte accepteras av sin sina föräldrar är felaktig.